Don't forget to be awesome

Du gör ont i mig. Du gör det. Något så fantastiskt, fruktansvärt, förbannat jävla skitont. Och förut var det väl lugnt. Smärta lär man sig att leva med. 

Men nu finns det någon annan med i bilden. Och då blir smärtan helt plötsligt smutsig. För den borde inte finnas där. 

Och jag vet ju så väl att jag inte kan leva med dig. Och jag vet precis hur det kommer sluta. Att jag gråtandes kommer be om förlåtelse. Och det kommer inte att vara din.  

Men herregud. När du rör mig slutar jag att fungera. Ditt leende känns i hela kroppen och varje gång vi pratar rinner timmarna iväg. 

Och varje gång du gör så här slutar det i katastrof. Och det är ingenting som är annorlunda den här gången. Eller jo. Jag har någon nu. Någon som förtjänar så mycket mer än det här. Någon som jag tänker hålla hårt i. 

Så gör inte så här. Lämna mig ifred. Låt mig vara. Jag vill inte. Jag orkar inte. 

Jag kan inte.  

Och jag minns dig när jag vaknar
som pilar mot min kropp
Här är tystnaden som skär
Här är saknaden som lär

Och jag minns dig innan sömnen tar mig
Små tistlar i mitt bröst
och jag hoppas att du inte har det bra
jag vill att du ligger vaken som jag

Här är jag som trotsar alla nätter
Här är jag som mot ödet förklarat krig
Så säg mig vad gör du ikväll?
Luften är tung av allt som aldrig hänt

Vad är det för andra himlar som du hittat?
Vem är det som tror sig kunna fylla min plats? 
Så säg mig sover du inatt?
Luften är full av allt som aldrig sagts

Men jag sitter vid fönstret
för att få se livet fladdra förbi 

Väck mig, släck mig
Har du en gång släppt in mig är det där jag blir kvar
Väck mig, släck mig
Du kan slåss och kan låtsas att du har ett val 

Vem är du att bestämma dessa murar?
Vad gör egentligen en popsång hit och dit?
Jag räknar dagarna som skåror i min vägg
Räknar avstånden i millimeter i betong

Vem är det som gjort dig så ointaglig? 
Vem är du som förklarat dig från mig fri? 
Jag såg framtiden i stjärnorna i natt
Små korn av ljus i oceaner av svart. 

Det är jag som är drömmen om Amerika. 

Jag hatar dig. 

Eller jag försöker i alla fall intala mig själv det. 

För jag orkar inte med det andra alternativet. 

Sidospår: Erik Linder. Herregud. 

På ett väldigt dåligt sätt då alltså.  

We’ll be forgotten when we’re gone. 

Jag har drömt om dig två nätter i rad nu. Och du upplyste mig precis om att din säng är för bred. Vilket fick min säng att kännas extremt bred. Den har aldrig varit bredare. 

Så ja, den stora nyheten är att jag saknar dig. Finns väl egentligen inte så mycket mer att säga på den punkten. 

Och jag är lycklig.  

Fyra nätter. Fyra nätter i dina armar. Två av dom har jag legat bredvid dig och lyssnat på dina andetag och regnet utanför. Undrat om det blir finare än så. Undrat när det kommer gå åt helvete och hur mycket åt helvete det kommer gå. 

Så tätt intill. Dina läppar mot mina. Så har vi legat och bara andats. Så tätt intill. I just dom ögonblicken har jag inte tänkt så mycket alls.

 

Jag blir så trött. Jag har gråtit hela kvällen. Och det slutar aldrig och jag förstår inte ens varför. Jag kan inte sitta still, jag kan inte andas. Vill mest av allt bara skrika rätt ut. 

Någon idiotisk liten röst i mitt huvud hade ju övertalat mig själv om att allt skulle bli bra om jag inte var ensam. Så fan heller. Nu finns det helt plötsligt någon som påstår att han älskar mig och vill vara här. Och som borde vara här. Men som inte är det.

Och allt det där leder på något galet sätt till att jag bara tycker mer illa om mig själv.

Och när han imorgon frågar hur jag mår kommer jag säga att det är lugnt. Även fast det inte är det. För jag orkar aldrig med medlidandet. Jag hatar det.

Det är så jävla jobbigt att se hur människor försöker få mig att må bättre och ständigt misslyckas. Det gör det bara värre.  

Tyst nu. 

Jag kan inte svara. För hur jag än vrider och vänder på det blir det bara elakt.
Ta dina förbannade “Det blir bättre”, “Önskar att jag kunde” och “Vill inget annat” och far åt helvete. Det börjar bli lite tröttsamt. 

Hela mitt liv har folk lovat saker dom aldrig hållit. Bli inte en av dom.

Saying I love you 
Is not the words I want to hear from you 
It’s not that I want you 
Not to say, but if you only knew 
How easy it would be to show me how you feel 
More than words is all you have to do to make it real 
Then you wouldn’t have to say that you love me 
Cause I’d already know 

What would you do if my heart was torn in two 
More than words to show you feel 
That your love for me is real 
What would you say if I took those words away 
Then you couldn’t make things new 
Just by saying I love you 

More than words 

Now I’ve tried to talk to you and make you understand 
All you have to do is close your eyes 
And just reach out your hands and touch me 
Hold me close don’t ever let me go 
More than words is all I ever needed you to show 
Then you wouldn’t have to say that you love me 
Cause I’d already know 

What would you do if my heart was torn in two 
More than words to show you feel 
That your love for me is real 
What would you say if I took those words away 
Then you couldn’t make things new 
Just by saying I love you 

More than words 

I hear the train a comin’.

Men det var väl själva fan då. 

Jag hatar ord.  

Jag stod i badrummet och höll en bomullstuss mot ett sår på kinden när det ringde på dörren. Osminkad och med bomullstussen fortfarande tryckt mot kinden gick jag och öppnade. 
Mannen i uniformen presenterade sig som Robert och frågade om det var jag som var Kajsa. Han sträcker fram sin hand och jag måste flytta bomullstussen från högerhanden till vänsterhanden innan jag kan presentera mig. Han ser att jag blöder och frågar om jag slagit mig. Jag slår ner blicken i marken och svarar att jag bara kliat hål på något. 

Är du ensam hemma?
Ja.
Som du kanske förstår så handlar ju det här om din bror.
Ja.
Bor han här?
Nej.
När var han här senast?
För två veckor sen kanske.
Mådde han bra?
Jag är osäker på om han någonsin mår bra.
Det kan du nog ha rätt i. Vet du var han är nu?
Nej.
Har ni bra kontakt, du och din bror?
Nej.
Jag skulle vilja visa några bilder för dig. Är det ok?
Ja.
Han håller upp tre bilder på en ung man på väg in i en butik i närheten av där vi bor. Mannen har dolt sitt ansikte med en kökshandduk och har luvan på sin tröja uppe.
Är det här din bror?
Nej. Det tror jag inte.
Varför tror du inte det?
Min bror är längre och inte lika bredaxlad.
Jag förstår att det här är jobbigt för dig eftersom det är din bror, men det vore ju skönt om vi kunde ta fast den som gjorde det här.
Absolut.
Nu kommer jag skriva några rader om att du inte tror att det här din bror och sen får vi se vad som händer.
ok.
Har du ett telefonnummer som jag kan nå dig på?

Jag ger honom mitt nummer. Han ber om ursäkt för att han ställt jobbiga frågor och önskar mig en bra dag. Jag stänger dörren, sjunker ner på golvet och gråter tills jag inser att jag måste gå till jobbet.

Ni känner mig. 
När det går bra blir jag tyst.

Och ja. Det går bra.

Tror jag.  

I’ll win. 

Du vet. 
Jag sitter här. Vill inte gå och lägga mig.
Det är inte lika uppenbart då.
Hur tom min säng är.
Hur mycket jag saknar dina andetag.

Hur mycket jag saknar dig.  

Om man sitter på jobbet och inte har något att göra, då kan man ju sätta ihop en spellista. En spellista med sånger om Kärlek. 100 stycken närmare bestämt. 

Sånger om kärlek. (Hela spektrat) 

Well aware om att spektra är felböjt. 

Vi står på båten. 
Någon säger ”Ska du åka hem redan? Eller du kanske bara var här för att träffa den här lirarn?” och pekar på dig. 
Du håller om mig. Jag slänger ur mig ett sarkastiskt “Jo, visst.” i ren panik.
Men du säger “Man kan ju önska att det var så.”. 

Där. Där fick du mig.  

Hej. 
Ni vet.
Jag dör på så många plan nu.
Återkommer när jag kan formulera något som i alla fall kan tolkas som någorlunda vettigt. 

Jag lyssnar på Mona & Mastiff. 

Gifta sig, förlova sig, så lovar dom.
Du och jag kan bara tycka mycket om.

Och

Hela världen kommer ge dig samma svar. Vi hör ihop.  

Och 

Jag får sommar när vi ser varandra, du värmer mig mer än dom andra.

Utnyttjade mina barnvaktstimmar till en sånglektion idag. Fast det blev ingen sånglektion. Det blev ett litet möte om min framtid. Det var fint. Jag är alltid så glad när jag har varit hos Helen. Hon gav mig en hel hög med små trevliga kyrkliga visor. Som är bra att ha. Inte för att jag vet när jag ska ha användning av dom. Men dom är fina. 

Om jag hyser någon större tilltro till kärleken? 
Nej.  
Men vem fan gör det nuförtiden.  

Jag skrattar aldrig så mycket som jag gör tillsammans med det här gänget. Det är galet. Internskämten är galna. Vi är galna. 

Bästa.  

Jag går sönder. 
Jag gör det.

Jag måste tänka. Eller så måste jag inte det.

Han vet ingenting om mig. Ingenting. 

Så om alla bara kunde sluta hålla på tills jag har fått berätta allt så skulle mitt liv bli så mycket enklare.  

För jag vågar inte tro på något innan han vet. 

Så snälla. Gör som jag säger och håll käften.  

Hjärtplåster. 
Världens bästa spotifylista.
Skapad av världens bästa Axel.

Det är lite tomt utan honom nu. 

Nej. Jag orkar inte. 

Jag lägger mig här och låtsas istället.  

Jag vet inte. 
Jag saknar dig.
Och inte.
Jag vill ha dig.
Och inte.
Jag behöver dig.
Och inte.

Men ja. Jag har hört att mycket handlar om att släppa den imaginära personen för att ge plats åt den person som faktiskt finns på riktigt. Personen som kanske inte är den man väntat på eller alltid velat ha, men den man fick. 

Det är ju inte precis som att jag kommer bli olycklig. Det är bara det att jag kan tänka den förbannade tanken. “Tänk om.” För det är ju inte precis som att jag kommer bli olycklig. Men jag skulle kanske ha kunnat vara lyckligare. 

Något kommer alltid emellan och någon slutar alltid älska först. Det händer ju inte att man blir blixtförälskad. Eller. Att man blir det händer. Men att två personer blir det samtidigt och dessutom i varandra. Det händer inte. Det finns inte. En person blir förälskad. Den andra personen säger “låt gå” eller “jag följer med dig hem ikväll för jag vill inte vara själv”. Och sen lär man sig att leva med varandra. Eller så gör man inte det och börjar om. 

Det är såna här saker som snurrar i mitt huvud när dina armar är utom räckhåll. När jag inte kan begrava all min tvivel och oro i din famn och bara andas in din trygghet. 

Och jag vill slänga dom här tankarna åt helvete och bygga mig ett litet hem i ditt bröst. Lita på dig. Vara med dig. Jämt. 

Men det tär något så förbannat. Att allt är så nära men ändå så långt borta. Att jag har dig, men ändå inte. 

Så kom. Kom hit och stryk mig över kinden. Håll mig hårt och viska att du stannar. Säg att du vill vara med mig även fast jag tvivlar. Att vi kan prata om allt. Att det inte finns några problem som vi inte kan lösa. Att det inte finns något som vi inte kan göra. Att vi aldrig kommer bli gamla och tråkiga. Att vi kommer skratta, gråta, dansa, skrika, hata och älska men att vi kommer göra det tillsammans. 

Tillsammans.  

Åh. Alltså. Ni är söta. 

Men. Det funkar inte.

Ett ord: Psykologbarn. 

Wish you were here. 

Det är inte en låt man slänger sig med i onödan. 

Jag har medvetet hållit mig borta från Wish you were here i flera år. Mest för att jag verkligen inte vill sitta och gråta till den efteråt. Jag vill inte försöka famla efter någon slags fast grund till tonerna av Wish you were here. 

Jag vägrar. 

Men snart har Wish you were here gått på repeat i en timme.
Och det blir inte finare än Wish you were here heller.
Det är en liten kärleksförklaring i min värld. I min värld är man i och för sig uppvuxen med Pink Floyd och vet att Wish you were here är helig.

Så ja. Om du nu tänker vara min Wish you were here. Då måste det här fungera.  

Det här med att erkänna saker för sig själv. 
Det är inte bra.

Men jag är så sjukt duktig på att förneka vad jag egentligen känner på det här planet att det kanske är dags att jag slutar med det.

Men det var ingen som sa att det skulle vara så jävla svårt.

Jag har skrivit listor. 

Och allt är så jävla läskigt och krångligt. Och det skrämmer mig ännu mer. För jag har alltid haft en bild av att det inte ska vara läskigt och krångligt. 

Samtidigt som det är lite fint. På något plan gillar jag ändå tanken på oss. Att det skulle kunna finnas ett oss. 

Samtidigt som jag är livrädd för att ens tänka tanken. Eller att prata om det. Tänk om jag har fel? Tänk om det blir fel? 

Men du upphör aldrig att förvåna. 

Vi har solglasögon inomhus och dansar i ditt kök till Stornoway, The Cure, Secret Service, Veronica Maggio och Don Mclean. 
Vi pratar om killar, kärlek och sex.
Vi dricker lite för mycket kaffe för vårt eget bästa i dina muminmuggar.
Vi är precis lika medvetna om hur jävligt livet kan vara.
Vi tänker likadant. Ibland.  

Det blir inte mycket vackrare än så.