Don't forget to be awesome

Vi är där igen. Känner till rutinen vid det här laget. Jag har stigit upp, klätt på mig, fixat packningen. Det är en timme kvar till jag måste gå. Jag kryper ner bredvid dig, lyssnar en stund på dina andetag. Petar dig försiktigt i sidan. Du gnyr till och mumlar något som jag inte uppfattar. Du vänder ryggen mot mig.

Jag ligger still en stund och begrundar din nacke. Funderar en stund över hur ditt hår skulle kännas mellan mina fingrar. Fast egentligen behöver jag inte fundera. Jag vet precis hur det känns. Precis som att jag vet hur det känns när du tar på mig, när du kliar mig i håret eller tar min örsnibb mellan din tumme och ditt pekfinger. Jag kan känna det även fast du är flera mil ifrån mig. Befinner vi oss i samma rum skriker min kropp efter dig.

Jag tar mod till mig och kliar dig i nacken. Jag måste fortfarande göra det. Samla mod. Ibland gör du mig knäsvag.

Vi ligger så ett tag. Jag hör hur dina andetag blir tyngre. Känner varje millimeter av din kropp som nuddar min. Jag håller nästan på att somna när du vänder dig om.

Våra huvuden slår ihop, men du gör ingenting åt det. Istället drar du mig tätt intill. Panna mot panna ligger vi där. Jag glömmer bort att andas. Försöker komma på hur man gör utan att det låter så mycket. Håller andan. Våra näsor är en halv centimeter ifrån varandra.

Jag lägger en hand i din nacke. Tvinnar ditt hår mellan mina fingrar. Försiktigt, försiktigt. Känner din andedräkt mot mina läppar. Tappar bort min egen andning igen.

Varje gång mina fingrar snuddar vid ditt öra håller du andan. Jag kan känna hur du ryser.

Det är en kvart kvar till jag ska gå. Du röjer i köket. Jag står i dörröppningen och tittar på. Jag vänder mig om och fixar till håret i spegeln i hallen. Jag kan se att du tittar på mig men jag låtsas inte om det. Du går förbi mig och rufsar till min lugg.

Och jag vet inte vad jag ska göra med dig.

Åh. Dessa norrmän. Jag vill bara packa ner dom och ta med dom hem.

Vi har det galet bra ska ni veta. Och ja. Vi har världens bästa ö. Vi har fått det bekräftat.

Det får bära eller brista. 
Here we fucking go. 

The best is yet to be. 

Äsch. God natt. 

På tal om Du och Du och Du. 

Jag läste galet mycket Per Nilsson när jag var yngre. En av mina absoluta favoritförfattare. Var galet kär i en av hans karaktärer. En skinnskalle vid namn Andreas. Kanske världens finaste karaktär i en ungdomsroman. Någonsin.

Så ja. För några dagar sen ringde det på dörren. Det var torktumlarens kontaktperson. Det enda jag vet om honom är att han heter Anders. Jag hade därför tänkt mig att det var en man i 40-årsåldern. Alla andra kontaktpersoner har i alla fall varit män som passerat sina bästa år. Med hästlängder.

Jag öppnade dörren. Och där stod han. Anders. Jag visste inte var jag skulle göra av mig själv. Det var Andreas i egen hög person. I rakad skalle, rutig skjorta, skinnjacka, jeans och kängor. Runt 23 - 25 år gammal. Det var så sjukt surrealistiskt. 

Och också så jävla vackert att jag har svårt att låta bli att tänka på det. 

Åh. Konstiga infall. Två nätter i rad så har jag bara velat cykla förbi ditt hus, knacka försiktigt på ditt fönster, (jag vet vilket som är ditt, du berättade det för mig, det var fint.) lura ut dig i vårnatten och jag vet inte. Prata, skratta, gråta, hångla. 

Och det är ju knäppt. Och galet. Och jättedumt. Men så jävla vackert att jag inte kan sluta tänka på det. 

Jag tror när vi går genom tiden, att allt det bästa inte hänt än. Ljug för mig.

Nämen du vet att… va?

Älskade du. 

Älskade, älskade du. 

Ni förstår. Jag har läst. Det är galet vad jag har läst. Jag förväntar mig inget annat än ren passion och galenskap. Brustna hjärtan och tårar. Den olyckliga kärleken är tusen gånger vackrare än den lyckliga. 

Ni förstår. Jag vill inte ha någon enkel väg. Inte följa något rakt jävla spår. Jag vill ha en bergochdalbana. Jag behöver mina toppar och dalar. Det kanske låter galet. Men det är nätterna när jag gråter så mycket att jag inte kan andas som övertygar mig om att jag lever. Det är dom där dagarna när jag skrattar så jag gråter som jag förstår vad det är som gör livet värt att leva. Det är när jag är så arg så att jag tror att jag ska explodera som jag förstår vad det är jag tror på, vad jag brinner för. 

Det är dom jämngrå dagarna jag inte klarar. När jag följer samma mönster. När jag inte känner någonting. Det skrämmer mig. Något så fruktansvärt. Jag lever för topparna och dalarna. 

Det är därför jag inte kan bestämma mig för någonting.

Inte ens älskade, älskade du.  

På tal om Arvika. 

Jag såg Maskinen. Det var galet. Dom spelade på en kass eftermiddagstid om jag inte minns fel. Vilket jag mycket väl kan göra. Var väl inte direkt vid mina sinnens fulla bruk. MEN. Det jag ville komma till var att det var ett jävla drag, fast det inte borde vara det. Just för att dom spelade på den tiden då folk ligger kvar i tälten och dricker ljummen öl, knappt levande. Men där stod vi. Eller vi stod inte, vi hoppade, dansade, skrek och röjde. Galet är egentligen bara förnamnet.

Maskinen körde sina låtar och mellan var tredje låt slängde dom in Alla som inte dansar. Trodde att temperaturen omöjligt kunde bli högre. Det fanns ingen luft kvar i tältet, alla var genomblöta. 

Där någonstans händer det. Dom spelar Kärlek vid sista ögonkastet. Och från ingenstans dyker han upp. Killen med det rågblonda håret och dom isblå ögonen. Han lägger armen runt min midja, lyfter upp min haka och kysser mig. 

Ja. Det var ju inte en kyss så länge. Det hela urartade ganska fort till festivalhångel i folkmassa under konsert. 

Jag vet inte vad han heter. Minns knappt hur han ser ut.
Men jag gillar det. Lätt mitt minst komplicerade förhållande under förra året.

Go me. 

Jag hatade Kent. En del av er vet det. Det var svårt att undgå. 
Jag vet inte varför egentligen. Jag hade aldrig lyssnat på dem, aldrig läst en textrad. 
Samtidigt som jag älskade Socker och Pärlor i smyg. Och 747.  
Sen kom kapitulationen. Mannen i den vita hatten (16 år senare). 

Ni behöver egentligen bara lyssna på introt. 1 minut och 39 sekunders kärlek. 

Jag är livrädd för att leva, men jag är dödsrädd för att dö. 
Men älskling, vi ska alla en gång dö. 

Det är det sista som klingar ut på inspelningen. Ja, vi ska alla en gång dö. 
Att höra ett helt hav människor sjunga det här på Arvika var galet. 
Och sen drar extraverserna igång. Man når någon slags acceptans till slut. Vi ska alla en gång dö. Med gråten i halsen står man där i folkmassan som alla tänker, känner, andas samma sak; Vi ska alla en gång dö. 

Jag är 40 år från döden
Enligt dagens statistik
Det är en rogivande tanke
Att vi har så ont om tid
Och jag har svårt att visa känslor
När det inte gäller oss
Och jag har aldrig haft en åsikt
Aldrig burit några kors.

Och tiden krossar mjukt ditt motstånd
Det kommer smälta bort som snö
Tills du slår din käpp mot muren
Som du byggde runt din ö
Och alla dina vänner och hela din familj
Dom går med stormsteg mot den dagen
Då de inte längre finns
För älskling vi ska alla en gång dö
Vi ska alla en gång dö.

Och han som stirrar ut från spegeln, 
det kan väl inte vara jag?
När blev jag så ful och trött och gammal,
så ensam, feg och svag?
Och när man hatar den man blivit
Och man föraktar den man var
Så finns det ingen gud i världen
Som kan ge dig några svar
Förutom: Vi ska alla en gång dö

Jag hatar sångerna jag skrivit
Jag hatar allt jag nånsin sagt
Och jag hatar den jag blivit
När jag trott att jag haft makt
jag hatar klyschorna jag spridit
På sång och dans och sprit
Man kanske borde ta sitt liv nu
Men jag trivs så bra i min svit
Älskling, vi ska alla en gång dö

Så du tog min hand i vimlet 
Och sa: Älskling, allt är skit!
Och mitt cyniska hjärta flimrar
När mitt livs kärlek drar sin kniv
Du sa: vi följs väl åt till himlen
Men gör det bästa av vår tid
Och jag hör klockorna som ringer
För världens äldsta raggningsreplik
Du sa: Älskling, vi ska alla en gång dö.

Jag har alltid gillat svaghet
som sex och skryt och knark
Det finns alltid som en utväg 
Och jag har aldrig varit stark
I min skalle brann en motsats
En skogsbrand i en park
Där hundratusen apor
fyller tonårsblanka ark
Med orden: Vi ska alla en gång dö.

 Och jag ska skydda dom jag älskar
Med hjärta, kropp och själ
Jag ska skydda dom mot livet
Som är hår och fult och skört
Jag ska ge dom allt som blir kvar
När jag är färdig med det här
Jag ska ge dom nåt som hjälper
Mot en ond och giftig värld
Älskling, vi ska alla en gång dö.

Det jag vill ha kan inte köpas,
inte stjälas, få till låns
Det jag vill ha kan inte ägas
Det är mycket större än så
Jag kastar pappersplan från höghus
Mot en gnista gömd i snön
jag måste tro att det kan hända
Jag måste drömma min egen dröm
För du och jag ska aldrig dö
Nej, du och jag ska aldrig dö. 

Jag tror jag vet vad allt går ut på
Jag tror jag äntligen förstår
Att det finns ingen magisk genväg
Ingen rök och inga spår
Och det finns ingen enkel lösning
inget svart och vitt, bara grått
man får ta det man blir given 
Och säga: Jag älskar det jag fått
Du och jag ska aldrig dö. 
Du och jag ska aldrig dö.
Nej, du och jag ska aldrig dö. 

Det vi har ska aldrig dö.
Nej, det vi har ska aldrig dö. 
Det vi har ska aldrig dö. 


Sen vänder det. Du och jag ska aldrig dö. Och vi lyckas övertyga oss själva. Du och jag. Vi. Det vi har ska aldrig dö. Det sveper som en våg genom folkmassan. Och just där och då är man för en stund odödlig. 

Det är svårt att inte älska ett band som får en att känna sig odödlig.
 

Linus: Vet du!? Det sitter två grodor och knullar utanför vår port! En jättestor och en sen liten ovanpå! 
Jag: Jaha? *Ringer upp min mamma eftersom jag missade hennes samtal när jag lyssnade på Linus* 
Linus: Berätta om grodorna!
Mamma: Hej! Jag ville bara säga att det sitter två paddor och parar sig precis utanför vår port. Tänkte att ni ville kolla på det. 
Jag: Jag vet. Linus sa det.
Mamma: Tänkte att ni ville kolla. Jag tyckte det var lite gulligt.
Jag: Ja, fast nej.
Mamma: Jag glömmer bort att ni inte är 10…

Jag följer med dig hem ikväll för jag vill inte vara själv, jag följer med dig hem ikväll.

Jag läste Rosemarie först. Sen snubblade jag över Charlie. 
Men jag kan inte bestämma vilken som egentligen är finast.    

Jag dör mest faktiskt. 

Date a girl who doesn’t read. Find her in the weary squalor of a Midwestern bar. Find her in the smoke, drunken sweat, and varicolored light of an upscale nightclub. Wherever you find her, find her smiling. Make sure that it lingers when the people that are talking to her look away. Engage her with unsentimental trivialities. Use pick-up lines and laugh inwardly. Take her outside when the night overstays its welcome. Ignore the palpable weight of fatigue. Kiss her in the rain under the weak glow of a streetlamp because you’ve seen it in film. Remark at its lack of significance. Take her to your apartment. Dispatch with making love. Fuck her.

Let the anxious contract you’ve unwittingly written evolve slowly and uncomfortably into a relationship. Find shared interests and common ground like sushi, and folk music. Build an impenetrable bastion upon that ground. Make it sacred. Retreat into it every time the air gets stale, or the evenings get long. Talk about nothing of significance. Do little thinking. Let the months pass unnoticed. Ask her to move in. Let her decorate. Get into fights about inconsequential things like how the fucking shower curtain needs to be closed so that it doesn’t fucking collect mold. Let a year pass unnoticed. Begin to notice.

Figure that you should probably get married because you will have wasted a lot of time otherwise. Take her to dinner on the forty-fifth floor at a restaurant far beyond your means. Make sure there is a beautiful view of the city. Sheepishly ask a waiter to bring her a glass of champagne with a modest ring in it. When she notices, propose to her with all of the enthusiasm and sincerity you can muster. Do not be overly concerned if you feel your heart leap through a pane of sheet glass. For that matter, do not be overly concerned if you cannot feel it at all. If there is applause, let it stagnate. If she cries, smile as if you’ve never been happier. If she doesn’t, smile all the same.

Let the years pass unnoticed. Get a career, not a job. Buy a house. Have two striking children. Try to raise them well. Fail, frequently. Lapse into a bored indifference. Lapse into an indifferent sadness. Have a mid-life crisis. Grow old. Wonder at your lack of achievement. Feel sometimes contented, but mostly vacant and ethereal. Feel, during walks, as if you might never return, or as if you might blow away on the wind. Contract a terminal illness. Die, but only after you observe that the girl who didn’t read never made your heart oscillate with any significant passion, that no one will write the story of your lives, and that she will die, too, with only a mild and tempered regret that nothing ever came of her capacity to love.

 Do those things, god damnit, because nothing sucks worse than a girl who reads. Do it, I say, because a life in purgatory is better than a life in hell. Do it, because a girl who reads possesses a vocabulary that can describe that amorphous discontent as a life unfulfilled—a vocabulary that parses the innate beauty of the world and makes it an accessible necessity instead of an alien wonder. A girl who reads lays claim to a vocabulary that distinguishes between the specious and soulless rhetoric of someone who cannot love her, and the inarticulate desperation of someone who loves her too much. A vocabulary, god damnit, that makes my vacuous sophistry a cheap trick.

Do it, because a girl who reads understands syntax. Literature has taught her that moments of tenderness come in sporadic but knowable intervals. A girl who reads knows that life is not planar; she knows, and rightly demands, that the ebb comes along with the flow of disappointment. A girl who has read up on her syntax senses the irregular pauses—the hesitation of breath—endemic to a lie. A girl who reads perceives the difference between a parenthetical moment of anger and the entrenched habits of someone whose bitter cynicism will run on, run on well past any point of reason, or purpose, run on far after she has packed a suitcase and said a reluctant goodbye and she has decided that I am an ellipsis and not a period and run on and run on. Syntax that knows the rhythm and cadence of a life well lived. Date a girl who doesn’t read because the girl who reads knows the importance of plot. She can trace out the demarcations of a prologue and the sharp ridges of a climax. She feels them in her skin. The girl who reads will be patient with an intermission and expedite a denouement. But of all things, the girl who reads knows most the ineluctable significance of an end. She is comfortable with them. She has bid farewell to a thousand heroes with only a twinge of sadness. Don’t date a girl who reads because girls who read are the storytellers. You with the Joyce, you with the Nabokov, you with the Woolf. You there in the library, on the platform of the metro, you in the corner of the café, you in the window of your room. You, who make my life so god damned difficult. The girl who reads has spun out the account of her life and it is bursting with meaning. She insists that her narratives are rich, her supporting cast colorful, and her typeface bold. You, the girl who reads, make me want to be everything that I am not. But I am weak and I will fail you, because you have dreamed, properly, of someone who is better than I am. You will not accept the life that I told of at the beginning of this piece. You will accept nothing less than passion, and perfection, and a life worthy of being storied. So out with you, girl who reads. Take the next southbound train and take your Hemingway with you. I hate you. I really, really, really hate you.

“Date a girl who reads. Date a girl who spends her money on books instead of clothes. She has problems with closet space because she has too many books. Date a girl who has a list of books she wants to read, who has had a library card since she was twelve. 

Find a girl who reads. You’ll know that she does because she will always have an unread book in her bag. She’s the one lovingly looking over the shelves in the bookstore, the one who quietly cries out when she finds the book she wants. You see the wierd chick sniffing the pages of an old book in a second hand book shop? That’s the reader. They can never resist smelling the pages, especially when they are yellow.

She’s the girl reading while waiting in that coffee shop down the street. If you take a peak at her mug, the non-dairy creamer is floating on top because she’s kind of engrossed already. Lost in the world the author’s making. Sit down. She might give you a glare, as most girls who read do not like to interrupted. Ask her if she likes the book. 

Buy her another cup of coffee.

Let her know what you really think of Murakami. See if she got through the first chapter of Fellowship. Understand that if she says she understood James Joyce’s Ulysses she’s just saying that to sound intelligent. Ask her if she loves Alice or if she would like to be Alice. 

It’s easy to date a girl who reads. Give her books for her birthday, for christmas and for anniversaries. Give her the gift of words, in poetry, in song. Give her Neruda, Pound, Sexton, Cummings. Let her know that you understand that words are love. Understand that she knows the difference between books and reality but by god, she’s going to try to make her life a little like her favorite book. It will never be your fault if she does.

She has to give it a shot somehow.

Lie to her. If she understands syntax, she will understand your need to lie. Behind words are other things: motivation, value, nuance, dialogue. It will not be the end of the world.

Fail her. Because a girl who reads knows that failure always leads up to the climax. Because girls who read understand that all things will come to end. That you can always write a sequel. That you can begin again and again and still be a hero. That life is meant to have a villain or two.

Why be frightened of everything that you are not? Girls who read understand that people, like characters, devolop. Except in the Twilight-series.

If you find a girl who reads, keep her close. When you find her up at 2 AM clutching a book to her chest and weeping, make her a cup of tea and hold her. You may lose her for a couple of hours but she will always come back to you. She’ll talk as if the characters are real, because for a while, they always are.

You will propose on a hot air balloon. Or during a rock concert. Or very casually next time she’s sick. Over skype.

You will smile so hard you will wonder why your heart hasn’t burst and bled out all over your chest yet. You will write the story of your lives, have kids with strange names and even stranger tastes. She will introduce your children to the Cat in the Hat and Aslan, maybe in the same day. You will walk the winters of your old age together and she will recite Keats under her breath while you shake the snow off your boots.

Date a girl who reads because you deserve it. You deserve a girl who can give you the most colorful life imaginable. If you can only give her monotony, and stale hours and half-baked proposals, then you’re better off alone. If you want the world and the worlds beyond it. Date a girl who reads.

Or better yet, date a girl who writes.” 

Du är bara bra, så komplettera mig. 
Jag kan vara snäll och kommentera dig.


Jag <3 Little Marbles 

Himlen är rosa. 

Ja. Det var det jag ville säga.

Himlen är rosa. 

Så här en lagom bit in i 2011. Med lagom distans. Kanske. 

Januari:
Storslagna planer om betyg slutade med att jag spenderade tusen timmar på bussar och bibliotek. Och sovandes. Jag har aldrig varit så trött i hela mitt liv. 

Februari:
Samma sak som januari. Tröttare än någonsin.

Mars:
Same, same. Not different. 
Om någon skulle fråga mig vad som hände dom här tre månaderna så vet jag inte. Helt ärligt.
Jag kommer ihåg bussresorna och den konstanta tröttheten.
Jag kommer i och för sig ihåg att jag kom närmare Maria. Hon var bortrest. Jag saknade henne. Massor. 
Jag kommer ihåg att jag kom närmare Emma. Vi umgicks. Massor. Hittade tillbaka till oss. Om du bara visste hur glad jag är för det. 

April: 
Diagnosen. Depression. Inga antidepressiva dock. Jag skulle åka till ön och min läkare ville inte ge mig något om han inte kunde hålla koll på mig. Dessutom så var jag pepp på att åka till ön. Om jag kunde tänka mig att jobba så skulle jag nog klara mig själv. Förhoppningsvis. 

Maj:
Den där stilla lilla lyckan. Jag skulle åka bort. Till världens bästa ö. Med världens bästa människor. Bara jobba kök och sluta tänka. Vara glad.
Så fel man kan ha.
Jag hade aldrig jobbat kök. Noll koll på allt. En stressnivå som i vanliga fall hade varit helt lugn för mig var lika med katastrof. Jag frågade om allt. Hade ett självförtroende nere i knäna. Livrädd för att göra fel. Och den ständiga tävlingen i köket. Jag vet inte hur många gånger jag stod vid specmaten och höll tillbaka tårarna.

Och sen kom bomben. Smset som jag aldrig borde ha läst. Inte nog med den redan påfrestande stressnivån. Nu gick jag dessutom omkring varje dag och undrade om jag var för långsam. Konstant. Jag ägnade en ledig dag storgråtandes ute på klipporna. Tappade tiden. Ringde hem. Grät ännu mer. Min pappa var rosenrasande. Min mamma tröstade mig i en timme.

4 veckor kvar på ön. Och jag lärde mig vilka jag aldrig mer vill stå i ett kök med.

Juni:
Hem och vända.
EB.
3 fantastiska veckor i Italien. En jävla prestation.
Äntligen en känsla av att jag faktiskt kan göra något. Att jag klarar det.
Upprättelse.
Katastrof.
Pappa försökte ta livet av sig. När jag kom hem var det överspelat. Ingen pratade om det. Ingen låtsades om något. Jag var så jävla lost. 

Juli:
Arvika. Galet.
Jag dränkte mina sorger i alkohol, random festivalhångel, lera och fantastiska vänner. Det gick sådär. Men folk lyssnade på mig när jag grät och höll mitt hår när jag spydde. Jag begär egentligen inte så mycket mer.

Ön. Som det ska vara. Underbara människor och det ständiga packandet, stressandet, kärleken, skrattandet. Det finns inte riktigt några ord för det.

Augusti:
Mer underbar ö. Jag börjar mer och mer bli mig själv igen.
Och jag tog en chans. Det gick åt helvete. Men jag tog en chans.

September:
Kök. Samma fast helt annorlunda. Det fanns inte längre någon som behövde bevisa något. Och alla ville bara göra sitt bästa och ha kul. Vi gjorde saker tillsammans. En helt ny grej för mig. Innan var det mest var man för sig själv.
Definitivt en av de bästa månaderna på året. Tillsammans med Juli och Augusti. Lyckan som jag trodde skulle infinna sig i maj kom till slut.

Oktober:
Ja. Alltså. Jävla skit. Allt var skit. Det började egentligen redan i september. Skilsmässa och jävla helvete. Folk som inte berättar saker. Jag åkte hem från ön och hade ingen aning om var jag skulle ta vägen. En natt hos C, två nätter hos Maria. Min pappa försökte ta livet av sig igen. Till slut hamnade jag hos min mamma. I ett stort rum med en tältsäng. Det ekade. Jag mådde piss och pratade egentligen inte med någon. Fick skit för det med. Kände att ungefär alla bara kunde dö. 

November:
Hej lucka.
Jag antar att vardagslivet tog fart igen.
Ön på höstlovet. En av de bästa veckorna där ute. Vi ägde det där köket. Jobbade på vårt sätt och hade förbannat kul när vi gjorde det.
Försökte lära mig leva med livet.

December:
En ganska kass månad. En jul jag helst vill glömma. En jävla massa dumt hånglande hit och dit. Typ så.


Så. Nu kan vi släppa det. Kanske.  

Och sen är jag livrädd också. Det gör inte direkt saken bättre. 

Livrädd för att det finns tusen saker om mig som du inte vet. Saker som jag någon gång måste berätta för dig.

Livrädd för att ditt svar kommer vara tystnad.

Livrädd för ålder och avstånd.  

Livrädd för det mesta.

Livrädd för den där lilla, lilla känslan i mitt bröst.

Nae.

Jag har så mycket PMS att jag inte ens kan formulera en mening utan att bli förbannad. 

Arvssynden kan ta sig.

Kan det inte bara hända något?