November 2010
20 posts
Din För Alltid
En kyss är väl ingenting? Varför känns det då så jobbigt?
Fake Empire
Orden slog mig i ansiktet när jag läste dem.
“För var dag blir det bättre, men bra lär det aldrig bli.”
– Cornelis Vreeswijk
ngt ont
Jag tror att jag helt uppriktigt kan säga att jag hatar den här jävla världen. Ja. Jag hatar den här jävla världen.
Det är här vi kliver av
Lite som kung Midas.
This too shall pass
There are few things left to lose. But tell me, how could music ever fail us too?
Jag har lurat mig själv
Jag vet inte. Det måste finnas något mer. Det måste. Rastlösheten äter upp mig inifrån. Det och allt annat. Kaos är bara förnamnet. Jag förstår inte. Kan du inte bara lägga mig i ditt knä, stryka mig över håret och viska att allt kommer bli bra. Jag kan inte andas.
Blir dom bara fler och fler?
Kommer du ihåg hur du låg? När jag satt hemma och vänta på dig? Kommer du ihåg hur du grät efteråt? Och hur blåst jag var som trodde på dig? Har du nya ärr på din handled? Eller har du slutat med sånt? Har du hittat nån stor kärlek? Eller blir dom bara fler och fler? Kommer du ihåg hur arg du va? När du skrek att alla kan väl göra misstag? Jag skulle skrikit nåt tillbaks, men jag var feg och ville...
Visst vore det kul?
Jag tror på att det blir bättre sen. Jag ser så ljust på framtiden. Jag vet att jag lätt blir bränd Jag ser för ljust på framtiden.
Stjärnor blir stenar
Jag vill ha dig här. Behöver dig här. Saknar allt som har med dig att göra. Går sönder i bitar och låtsas att ingen ser sprickorna i fasaden. Tänker för lite. Tänker för mycket. Pratar för lite. Pratar för Mycket. Andas. Undrar. Våndas. Hoppar och trampar. Kommer det någonsin bli som förr? Tveksamt. Enheten har slutat att fungera. Vi finns inte. Vad vill du? Vad vill Jag? Trampa på mitt Hjärta....
Om hon slöt ögonen
Sjukt stolt tjej just nu alltså. Det är ju sånt här man går och väntar på. Jag gör i alla fall det. Och nu hände det. Simply scouting, simply awesome. Fast nervositeten börjar smyga sig på. Det är lite läskigt.
Gryningspyromaner
Jag vill berätta så mycket om veckan. Men ni kommer inte förstå och allt är så internt. Som det alltid är. Men ja. Finaste veckan på länge. Men åh. Jag dör lite här.
Jag vet ingenting om dig
Där stod du. Mager och kantig och vidunderligt vacker och helt jävla overklig. Och jag kan inte berätta allt jag är rädd för. Nedräkningen till sorgen och tristessen har börjat. Jag vet inte hur man försöker. Jag har alltid gett upp.
Där jag borde va
Jag är på ön.
Jag är ett kryddmått trött och när jag skriker för spindlar så kommer Kajsa och räddar mig.
Ingrid och jag bossar. Karin är aldrig långt bort. Vi sjunger om bananer.
Det tog en kvart och sen var vi lägerskolegänget igen. Rutinerna sitter. Vi vet var vi har varandra. Jämt. Vi kan våra grejer.
Och jag älskar det.
