Augusti 2009
Reglade Dörrar och Höga Murar
Du gör ont i mig, ok?
Jag försöker motverka det. Jag bygger murar och reglar alla dörrar. På något vis så lyckas du ändå komma in dit ingen annan får gå.
Det var inte tänkt så från början. Du skulle stanna på plan ett. Men ganska snabbt var du uppe på plan två och innan jag visste ordet av så var du uppe på plan fyra. Och har någon väl nästlat sig in på plan fyra är det ganska lätt att ta sig in dit ingen får gå. Säkerheten är inte lika hög där uppe. Inte lika många murar och reglade dörrar.
Ditt sätt att röra dig tog dig en bit.
Dina ögon gjorde det inte svårt för dig att avancera ännu en bit.
Ditt skratt, ditt hår, dina händer, dina åsikter, ditt levnadssätt. Allt detta gjorde det svårt att inte glänta lite på en av dörrarna.
Ditt leende och att du alltid visste när jag behövde muntras upp fick mig att börja på en repstege att slänga över muren.
Dörrarna slogs upp på vid gavel och murarna revs en kväll när jag kände mig liten och ynklig. Jag tillät mig att försvinna i dina armar. Du lät det ske. Det var du som tog första steget. Du som drog mig intill dig. Jag bara följde efter.
Egentligen visste jag bättre.
Men man orkar bara hålla emot en stund, och man orkar bara hålla muren uppe en viss tid.
Och just då gjorde det inte så ont, och just då orkade jag inte säga ifrån.
Och just då hade jag inte en tanke på framtiden.
Så jag reglade av dörren och rev muren.
Aldrig mer.
